tisdag 7 september 2010

Bowlingbarn...

Hej jag heter Malin och jag är Bowlingbarn.....
...eller kanske "Fia med knuff" barn kanske man också skulle kunna säga.

Barnuppfostran är verkligen inte lätt, av ren välmening vill man hjälpa sitt barn genom snårigheter och svåra beslut, detta har blivit ytterst påtagligt sen jag själv blev mamma för fyra år sen.
Då är det skönt att ha sin egen uppfostran att referera till, var den bra så kan man kopiera godbitarna och var den sådär så har man möjlighet att göra på ett annat sätt med sina egna barn.

När jag var liten spelade vi mycket sällskapsspel tillsammans i familjen, kanske på grund av att tv utbudet inte var lika digert som idag, kanske för att det var en billig sysselsättning där hela familjen kunde umgås, men såhär i efterhand så var det dessutom väldigt lärorikt.
Både att lära sig tänka strategiskt, att lära sig förlora och framförallt att lära sig kämpa och inte ge upp vid motgångar.
Min mamma spelade hårt med rättvist, och jädrar va hon knuffade oss hänynslöst i Fia med knuff, men så har vi blivit envisa också, vi ger inte upp lätt, vi bryter ihop och kommer igen, kämpar och tar nya tag.
Pappa har aldrig löst våra problem, bara lärt oss hur vi ska göra, vilket jag tackar för idag då jag själv fixar det mesta som inte kräver en massa muskelstyrka, och det är ju upp till mig om jag vill påverka.

Jag minns när jag som hästtokig 13 åring ville åka på ridläger i Övik och trodde att jag skulle få tjata utan gehör hos mina föräldrar, vet ni vad dom svarade?

- Vi kan köra dig dit, men du får spara ihop till avgiften och ringa och ordna med allting själv. 

Och jädrar vad jag sparade, jag gnidde och tog varenda spänn jag hade för att ha råd, och så kom den dagen när jag skulle ringa och anmäla mig, åh va nervös jag var, jag skrev ner vad jag skulle säga, strök över och började om. Jag slog numret, och la på igen.
 Att ringa ett sånt samtal i den åldern är otroligt nervöst, att tala med en vuxen person som man inte känner, att boka en plats på ett veckolångt ridläger i en annan stad. Men efter en timmes vånda så ringde jag, och det var inte alls svårt, personen i den andra luren var trevlig och en stund senare var jag inbokad, det var en otrolig känslan när jag lade på, torkade handsvetten i byxbenet och sprang upp till mamma och berättade att jag kunde åka.

Alla dessa små förtrodenden som mina föräldrar har gett mig har hjälpt mig att bli den jag är idag, och jag hoppas verkligen att jag och min M lyckas lika bra med att ge lilla C det stöd han behöver för att hitta sin styrka och självkänsla.

Tack föräldrarna!

2 kommentarer:

Mi´s nya liv och det jag redan levt sa...

Det stämmer det Du skriver.Vi umgicks mer med familjen, än vi gör idag.
Det är synd faktiskt.
Just som jag skriver detta, ringer min Dotter, hela familjen är krassliga.Och de har fullt upp.Hajar inte hur de orkar, vecka ut och vecka in.Hus och hem och jobb 2 barn o.katt.Aktiviteter på helgerna.Barnen kräver mer och mer ju äldre de blir.10 +6 år.Ja, inte ses vi ofta nu.Mer när de var bebisar, barnbarnen.Det går inte att jämföra hur det var förr och hur det är nu.Men nog spelade de spel och la puzzel och gör än, då det hinns med.Jag beundrar alla Mammor och Pappor som kämpar för sina barn, att det får det, de behöver i stimulans.

Rantamor sa...

Tack för det Lilla c`s mamma, vi försökte verkligen att få det att bli en bra språngbräda för er barn, och har vi bara lyckats lite så är vi så nöjda....
All kärlek till er barn...våra hjärtan är så fylld av kärlek fortfarande....

Kramar vi ses imorronkväll....