Det är bara i Lilla huset på prärien man baddar pannan när man föder barn...

Sådärja, äntligen fredag och man får sjunka ner i soffan som en ostkrok med datorn på magen och ett glas rött på bordet framför sig. Vi har en kvällstrött son så efter sju så är det vuxentid för hela slanten, eller vuxentid...jag vet inte jag, även sambon börjar gnida sig i ögonen, misstänker att det bara blir jag, rötjutet och Jihde ikväll.
Fredagar är fantastiska dagar tycker jag, man jobbar och möter glada människor i butiken som har ledigheten inom räckhåll, det syns i blicken, det känns i luften och man ser det framförallt på systembolagspåsen.

Men nä nu, småkikar lite på postkodlotteriet samtidigt, å så säger en kvinna att det måste vara bästa dagen i sitt liv för att hon vinner en massa pengar och en volvo, vilket i sig inte är något att glädjas över, jag menar volvo?
 Nåväl, sen tillägger hon "och så dagen då jag födde min son förståss".

Och nä fy bövelen, inte faan ligger den dagen högst på listan över det underbaraste jag gjort direkt, den ligger inte ens med på listan, herre gud, vem faan kan tycka det egentligen?
Som ett jävla maraton var det, inget man drar upp som en av höjdpunkterna direkt, jag har ett spontant minne från det dygnet och det är när jag är som mest fokuserad, har som mest jävla ont och har samlat kraft för att orka och man samlar sig, ser en målbild och...långe sambon lägger en kall, blöt, äcklig, jälva trasa på pannan på mig, oj oj om jag hade nått honom då, jösses då hade jag nockat honom. Han har definitivt sett för mycket Lilla huset på prärien och Hem till gården, det är fan bara på film som man baddar pannan, jag älskar dig mannen men gör aldrig om det igen, mycket kan jag utstå,  men ge fan i mig när jag föder barn.

Men för att ingen ska börja förfäras och tro att jag fortfarande befinner mig i en förlossningspsykos så ska jag tillägga att min son är det bästa som någonsin har hänt mig, finns inget, absolut ingen som är mig mera kär och viktig, jag blir varm i hela kroppen bara jag tänker tanken.
Min kloka lilla mamma sa under min graviditet att: "Malin, du tror att du funnit den stora kärleken i din långa sambo, men det lilla fröet du har i magen, det är den absolut största kärleken, och ingen annan kommer någonsin att betyda lika mycket och vara dig lika kär, och det är så otroligt sant, jag säger det igen, jag älskar dig långa mannen men rantamor vet vad hon pratar om.

Jahapp, nu är det idol, ska fylla på glaset och sjunka ner lite extra bekvämt och lyssna lite, får se när sambon ger upp och kryper i säng, jag skulle gissa kvart i nio...
Ha en skön fredag alla...

Vid vinglaset...

//M