Mitt bloggande är som heinz ketchup..

Man skakar och skakar och plötsligt kommer halva flaskan.

Befinner mig fortfarande på samma trista hotellrum, ska prova en ny del av Testamentet idag, hmmm...har inte riktigt koll på kronologin i hela uppståndelsemomentet, ska se om jag kan få nån reda i det hela. ;-)

Ligger och surfar och slänger då och då ett öga på tv:n som visar ännu ett onödigt, intelligensbefriat avsnitt av Kungarna av Tylösand, jezzez vad är det som får unga människor att bli så mediakåta? Deras behov av 15 minutes of fame framkallar en sorts idioti som är tragisk att beskåda. Nog för att jag också hade en period när jag var ung och dum, men jag hade aldrig något behov av nationell förnedring, vari ligger tjusningen att framställas som blåsta, supande och allmänt oansvariga på bästa sändningstid?
Hur föddes detta behov? Och förstår dessa människor att de kommer att befinna sig i "jag är så desperat så jag gör allt för att synas i tv" facket för all framtid? Jag menar, säg Linda Rosing och vad tänker man då? Sex i tv, förstorade bröst och en obefintlig självkänsla. Och som hon kämpar för att komma ifrån den stämpeln än idag.

Och vilken signal sänder dessa skitprogram till alla tonåringar som kämpar med att hitta sin identitet? Ok, public service har inget ansvar för uppfostran av våra barn, men snälla, varför inte komma med någon programidé som inte visar upp killar med stora bröstmuskler och toppluva eller tjejer med blonda extensions och stora bröst som förespråkar Adam & Eva kliniken på fina gatan i Stockholm.

Nä tacka vet jag bullen, vilket fantastiskt program det var när man som finnig tonåring kämpade med stormiga hormoner som åkte bergochdalbana, som ömsom var störtkär i tuffa killen på skolan och ömsom hatade densamma.
Martin och Cissi stod där med sina tittarbrev, med sina filmer där "det inte var den som skrivit brevet som var med i filmen" pedagogik, där man kände igen sig och genast kände sig lite mindre som ett ufo och den enda i hela världen som var olyckligt förälskad.

Ähh...nu blev jag gnällkärring igen, var ju egentligen inte meningen men jag har en tendens att gå igång här i bloggen har jag märkt, folk kan ju tro att jag är bitter och avundsjuk, och det är kanske precis det jag är, vem vet? Det skulle nästan vara lite roligt om jag kunde få er att tro det, always expect the unexpected.

Avslutningsvis så finns det bara en dokusåpa jag skulle ansöka till och det är En annan del av Köping, där har de åtminstone lite verklighetsförankring och jag skulle smälta in förträffligt i mina diskussioner. :-)

Inte i Köping, men i en annan del...

//M