Messersmitter eller bara allmänt jobbig?

Besservisser, messersmitter...kärt barn har många namn...eller hur var det nu?
Jag är nog en Besservisser...har jag hört :-) ...och jo när jag tänker efter så är jag nog det, har inte bara sett det på det sättet.
 Jag vill liksom inte ha rätt, bara att det blir rätt. Om man verkligen, verkligen vet att man har rätt svar, ska man inte säga det då? Eller ska man bara rycka på axlarna och tänka att what the f**k, dom får tro vad dom vill. Men jag har sånt jävla problem med sånt, för om jag sitter och säger fel saker och ngn annan har rätt svar vill ju jag att dom berättar det för mig, istället för att sitta och tänka att vilken enfaldig dum tok som sitter där och tror att hon vet... Svårt fall va? Hur resonerar ni?

Diskussionslysten är jag nog också, det har nog många tänkt, finns nog både en och två gånger när min käre långe man skulle vilja be mig hålla käft...men samma där...jag lägger mig absolut inte i en diskussion som jag inte har med att göra, har jag inget vettigt att bidra med, då ska jag absolut bara knipa min stora mun. Men om jag faktiskt tycker något då? Ska jag ändå inte säga något? Fast det gör jag nog ändå, när jag har en åsikt.. inte annars..Och jag har inget behov att sälja in mina åsikter, inte heller blir jag förbannad när någon tycker annat, det är bra, det är berikande.

Happ, så fick jag det ur huvudet, har liksom gnidit på där ett tag, funnits som en liten grå fläck på den annars så vita fläckfria hjärnan...he he...enligt CSI på tv blir hjärnan grön om den kokas, om det stämmer, varför vet man sånt? Man ska nog inte tro allt som visas på tv...



Herr Stormfjäll bestiger borgaelefanten.

 Idag kom vi hem från Borgafjäll i alla fall, vi har startat upp vår semester i detta paradis där luften är klar, vattnet är helt fantastiskt rent och fjällen fortfarande är klädda med vit snö i de skuggiga bergsskrevorna. Vi har fiskat högt och lågt och bara njutit av den vackra naturen, man blir otroligt ödmjuk av detta massiva stora orörda som vi faktiskt har så nära inpå.
 Jag förstår helt plötsligt vad utländska turister ser när de kommer hit. Ljuset, renheten, helheten... En sån vacker rogivande ventil när livet snurrar på här på hemmaplan.



Foto av Rantamor

 Min absoluta favoritplats är korpån, där vattnet flyter stilla som om det vore flytande blank lava, naturen kikar över axeln på mig, andas, bär mig, låter mig låna dess ro och stillan. Den lånar mig sin rena luft, som jag fyller på av gång på gång. Pulsen saktar av, musklerna slappnar av och kroppen fylls av storhet och lugn.

Jag förstår mina föräldrar när de spenderar större delen av sina somrar i denna vackra oputsade natur, jag förstår att det är här de hämtar kraft till sin obändliga styrka och envishet att vinna över det som härjar. Mina föräldrar är lite som fjällblommor, små och vindpinade, men otroligt härdade att stå emot de starkaste stormar.

Med nytvättat skinn..

//M