Kärlek och hjärtattack...

Måste bara lägga upp det här underbara kortet på min Goa lillonge som jag tog idag...kanske är det bara för att jag är hans fåniga morsa men jag tycker att han är helt underbar på det här kortet... Älskar honom så det nästan gör ont...

Stora killen sa jag idag....-Men jag vill vara din lilla kille svarar han...hur kan man neka till det?❤

Ska påminna honom när han fyller 18... Tro om han tycker lika då??

Sen är jag ju fotbollsmorsa numera...tror det kallas lagledare.. Och ännu en insikt har infunnit sig... Jag förstår nu mina föräldrars totala engagemang i vårt sportutövande som barn...det är ju helt underbart fantastiskt att få vara delaktig i all denna glädje och entusiasm... Och jag bär traditionen och "arvet" som engagerad förälder vidare samtidigt som jag har fullt sjå med att se lugn och värdig ut när något av "mina" barn gör mål eller när motståndarlaget har en spelare för mycket på planen.. Jösses... Och så är dom bara sex år... Jag kommer få en hjärtattack inom några år bara...på grund av fotboll...tragiskt...

//M 

Do or die...

Hemma i vardagen och en jäkla massa visset ogräs som ska rensas nu när snön gett vika och hänsynslöst avslöjar förra sensommarens tillkortakommande vad gäller ogräsrensande. Minns dock att jag var fruktansvärt ihärdig med vindrickandet i loungen... Så helt hopplös är jag inte...bara väldigt livsnjutande istället för ogräsrensande...
Har spenderat större delen av dagen knäståendes på mina rostiga fotbollsknän som snarare verkar tillhöra en åttioåring än en trettioplussare i sina bästa år, med huvudet inne i buskarna för att kantskära och gräsrensa våra häckar...
Ja inte min å långe mannens...herrejävlar...börjar det växa gräs där så hoppas jag nån har vett nog att slå ihjäl oss för då har vi snyltat nog på staten å kapitalet...
Men nu gäller do or die för häckjäveln å växer den inte i sommar så sliter jag upp den i höst så sant jag heter Malin...

Sen håller lillongen på att lära sig cykla...inte lätt för en storkurlande morsa att hålla sig cool när balansen saknas och instinkten att bromsa när man närmar sig ett hinder lyser med sin frånvaro..
Men skam den som ger sig å långe mannen gör ett bra jobb där han springer dubbelvikt efter den vilt trampande ädelstenen...och snart ser jag fram emot cykelutflykter med rosa skimmer A la glamour!

//M

El Grand finale mes amigos...

Sista dagen i Alicante började bra med sol och daglig morgonpromenad utmed ett inbjudande turkosblått hav där fiskare ordnade med lunchfisken alltmedan staden vaknar till liv.
Efter intagen fransk omelett, då det uppenbarligen är definitivt omöjligt att koka ätbara ägg i alicante, var det så dags att ta bussen in mot centrum för sista chansen shoppingen.
Måste deklarera att vi numera är erkänt bra på detta och mängden påsar med många kända modekedjors loggor som dinglar på armen vittnar om detta.

Efter att i fyra dagar suktat efter den perfekta glassen var det en total omöjlighet att försöka ignorera de andra tjejernas beslutsamma steg mot glassbaren och nöjdare brudar med glass i handen får man leta efter. Tack å lov är ingen omöjlig och raskt såg vi till att hitta ett soligt hörn på en uteservering för att vila trötta fötter och bättra på vätskebalansen med en svalkande god sangria.

Väl hemma i lägenheten gjordes ett imbecillt försök till operation bartömning och vi sammanfattar vår resa med ett "vi kom, vi drack men lämnade inga spår"...

Just nu i skrivande stund befinner vi oss ombord på flyget hem till Umeå och till våra familjer, och jag tror att dessa fem härliga, avslappnade och energigivande dagar gör oss alla till bättre mödrar, fruar och flickvänner, vi är värda denna resa och bli inte förvånade om vi åker nästa år igen...

//M