Bekänna färg...

Ok nu har jag bestämt mig, blev ingen lång cliffhanger, sådär framåt våren, jag tror överraskningsmomentet skulle gått om intet då, så jag tänker berätta...iaf lite...

Jag har haft ett helt underbart jobb i 18 år, de chefer jag har haft har trott på mig och låtit mig utvecklats. Ibland brukar jag säga att den Malin som arbetar har glidit genom arbetslivet på en räkmacka, på något underligt vis har det mesta jag föresatt mig gått min väg, inte bara genom ren skär tur utan också genom en rejäl dos envishet, målmedvetenhet, beslutsamhet och ett finskt jävlar anamma....Så det är med sorg jag tänker berätta att jag kommer att sluta om några månader.
Jag kommer att sakna alla mina fantastiska, starka brudar på butiken, alldeles förfärligt, dom är ett gäng helt underbara individer, alla, var och en med starka egenskaper som gemensamt med ett fantastiskt driv har tagit butiken dit den är idag. Mina superlativ räcker inte till för att beskriva dem, men de har varje dag inspirerat, ifrågasatt och fångat dagen.
Jag kommer att sakna alla starka, drivande och inspirerande kollegor i Bc gruppen.
Min tacksamheten är stor för att jag givits chansen att få växa och utvecklas inom ett starkt företag med ett sånt driv och frammåtanda, men  nu känner jag att det är dags att gå vidare.

Vad ska jag göra istället då? Jo jag har fått ett jobb som kommer att ge mig en stor utmaning, som gör att jag måste lämna mitt "trygga rum" som jag just nu lever i. Lite märklig inställning man har egentligen, när man äntligen nått det man suktar efter,  när man nått de mål man satt upp, då måste man förändra och jaga nya. Men jag tror att detta blir på ett annat sätt, mer fokuserat och på ett sätt där jag får använda och utveckla mina styrkor.

Jag tänker som ni märker inte nämna var jag hamnar, men är ni nyfikna så finns det många sätt att fråga mig på tu man hand! :-)

Ha nu en synnerligt härlig och skönt ledig jul alla, själv ska jag njuta av det goda liv jag lever tillsammans med mina kära.

//M

Tomtehybris på tomtebo...

 
 Helgen som varit har gått i julpyntets tecken här hemma, Långe sambon och förtjusande C var och inhandlade en gran under tiden som glamourmorsan tog sig en redig after work på fredagskvällen. Så med lagom betongluva pyntade jag och lillongen granen på lördagsförmiddagen....eller.... snarare var arbetsfördelningen sådan att C hängde upp pyntet och jag glesade ut alltmedan den långskallsongsprydde fadern efter den tunga snöskottningen välförtjänt parkerat röven i soffan för att heja fram skidskyttelaget i stafetten...precis som en lördag bör te sig alltså.

Men fint blev det och även resterande pynt åkte fram ur hastigt ihopplockade lådor från förra året...ty den häringa numera medelålders kvinnan får lätt eksem typ på nyårsdagen av alla röda tomtar som lömskt står och blänger på mig under sina lätt dammiga luvor, en barrande gran vars slokande grenar släpper ifrån sig de noggrant utplacerade kulorna och stearinfläckiga röda dukar som sådär i januarisolens bleka ljus avslöjar att de nog inte var särskilt fläckfria när de plockades fram heller.

Så det är med lätt hybris lurandes bakom den annars så lugna fasaden de raskt åker ner i sina lådor igen för att i elva och en halv månad tillbringa dagarna i evigt mörker.

 

Men ännu sålänge njuter jag alltså av tomtar, ljus, glitter och grandoft och jag hoppas att lillongen får samma mysiga känsla av jul som jag har växt upp med.
Även om inte jag som vuxen uppskattar detta pyntande och julklappsinhandlande, så gör jag det mer än gärna för mitt barn, jag vill ge honom liknande underbara traditioner att i sin tur anpassa och förmedla till sina barn.

För även idag sitter jag med ett sentimentalt leende på läpparna när jag hör Agneta Fältskog sjunga julvisor ihop med barnkören....hon får mig att på nytt bli en liten förväntansfull tjej som upptäcker att tomten smugit förbi på natten och lämnat ett paket vid sängkanten. Hur fan han kom in funderade man ju inte på direkt.

Jag minns hur vi åkte runt och lämnade julblommor till de vi under året blivit hjälpta av, tanten som hjälpte oss att stycka älg, den gamla fina grannen som kallade mig pinnen och ibland när det snöat alldeles gröndjävulskt kom och skottade vår mardrömsuppfart med traktorn.

Jag minns hur vi svältfödda på tecknad film satt uppradade i soffan klockan 15:00 för att se Kalle Anka och hans vänner fira jul, hur morsan alltid traditionsenligt glömde kålrotslådan i micron... men främst av allt får jag den där alldeles speciella känslan  i magen, känslan av gemenskap och värme. Så om ni inte gillar julen som vuxen och helst skulle slippa allt ståhej, fundera på vad julen betydde för er som barn...

Jahapp, blev en sentimental blogg ikväll, och jag som egentligen bara tänkte klippa in den makabra dikten om tio små tomtenissar....aja...den kommer kanske på förfrågan...

//M